Det här med syskon är ju verkligen en gåva. Det är inte alla som har förmånen att ha någon som man förevigt har ett obrytbart, kroppsligt band med.
Det finns många som glider isär och tappar de själsliga banden men man kommer alltid att ha något gemensamt oavsett hur långt isär man står.

Jag har två syskon, en storebror och en storasyster. Jag är den typiska bortskämda lillasystern som aldrig rikitgt behöver växa upp oavsett hur gammal jag är på papperet. Detta har ju givetvis sina för och nackdelar då man aldrig riktigt behöver ta samma ansvar men man kan lätt också bli överkörd och känna att ens åsikt inte värderas likvärdigt.
Sen är det nog lätt att falla in i rollen som den lilla lilla lillasystern som alltid har sina storasyskon att förlita sig på.



Min syster och min bror har alltid skyddat mig som en mur och gjort allt för att min väg i livet ska bli mindre krokig.

Hela familjen har gjort drastiska förändringar och de mest oväntade saker har skett men detta har gjort oss otroligt sammansvetsade. Nu när problemen dyker upp, som de alltid gör, står vi tillsammans och ser dem försvinna lika fort som de kom. För tillsammans är vi starka och inte tre svaga länkar på olika håll.

De finns stunder när jag bara vill skrika åt dem och be dem dra åt helvete men så kommer stunderna när jag bara vill skrika hur mycket jag älskar dem!                                                                                                                                                          Nu är de stunderna 100 gånger fler och det är efter de arga som man tänker efter och inser att det faktiskt betyder allt för en.

Dessa två är mina stora skyddsmurar och jag är så glad och tacksam att jag har dem.

Min syster som jag umgås med nästan varje dag skämmer bort mig alldeles för mycket. Hon skulle gå hungrig i en vecka för att jag skulle få mat tre gånger om dagen.
Är jag ledsen drar hon upp mig ur det svarta oh är jag glad gläds hon med mig så jag blir ännu lyckligare.
Hon är alltid stolt över mig. Får mig att känna mig duktig och att jag duger precis som jag är.

Johans kärlek visas mer i handling än i ord. Den mer diskreta kärleken som alltid finns i bakrgrunden och inte hörs lika mycket i verbal form, men som alltid ligger där som ett syddsnät. Den typen av skyddsnät som bara ens familj kan ge. Han ger mig alltid vetskapen att han är min säkerhet och skulle ställa upp på mig mer än vad jag någonsin kan begära.

Ibland slår det mig hur lite jag uppskatar mina älskade syskon. Får jag dem verkligen att förstå hur stor spegling de har på mig som person? Hur betydelsefulla de faktiskt är för min existens?

Ni kommer ALLTID att vara två av de abolut viktigaste människorna i mitt liv. För resten av livet. För alltid. I nästa liv.
Ingen eller inget kan ändra på det. ALDRIG.