Enligt mina beräkningar skulle han anlända den 3 januari men enligt den otroligt sura och näsvisa ultraljudssköterskan så var det den 11 januari som gällde vilket vi självklart litade på. Min enda förhoppning var att det nya året skulle hinnas ringa in av Jan Malmsjö och givetvis det självklara att barnet skulle vara friskt.
Eftersom vi inte tagit reda på kön så blev stunden i sängen innan insomning tid för att fantisera om kön, utseende och kommande familjeliv. Kommer vi klara det? När ska vi köpa ny bil? Kommer den bli lik dig? Namn? Är vi helt säkra på namnen?
Jag- Undra hur den kommer se ut? Ljus kanske?
Mange- Ja jag var ju superblond så..
Jag- Hoppas bara den inte får min grisnäsa
Mange- Nej det hoppas verkligen inte jag heller!
Jag-Jo men man tackar!
Mange -Alltså oj, det var inte så jag menade.

Nyårsfirandet kom och det var kanske inte lite annorlunda mot tidigare års spritfester. Att fira utan vin med bara gravida vänner kanske gjorde att detta nyår inte går in på Top 10 listan för mest händelserika nyårsfirandet. Samtalsämnena dör ut snabbt efter att man diskuterat vilka blöjor som är bäst, bästa kombin och alla dessa krämpor från topp till tå som kommer i takt med att magen växer. Dock så klarade vi nyårsgränsen vilket kändes som ett steg närmare mötet med den lilla saken som gjorde mig galet kissnödig och vred ut och in på magen och dess innehåll första 20 veckorna. Ett receptionsarbete rekommenderas inte när man i samma stund som säger "god morgon" lite  lagomt käckt till gästerna börjar kaskadspy som en liten gris.

Vi som har en förmåga att vara lite oplanerade i vissa lägen kände ingen press att varken bädda vaggan eller packa BB väskan för då blev det nog lite för mycket verklighet för oss bägge. Vi hade flyttat två veckor tidigare och sedan kom ju Tomten med alla dess bestyr så förlossningen kändes så galet långt fram hela tiden.
När jag den 4 januari satt med en stor glasskål på magen och chokladsås runt munnen kl 22.00 som så många kvällar tidigare, hade jag inte en tanke på att 2 tim senare skulle jag få min första värk. Trodde lätt att jag skulle gå 2 veckor över tiden vilket innebar att det var 3 veckor kvar, men tji fick jag likt en käftsmäll, fast  då i magen.
Vi hade gått och lagt oss och grisen, förlåt sambon, snarkade lika högt som Pavarotti på crack. Efter några hundra vändningsförsök utan framgång att hitta en bekväm sovställning kände jag plötsligt en sammandragning som nästan fick mig att tappa andan. Jävlar i min låda. Några minuter senare kom en till. Och en till.
Gick upp och la mig i badet och tänkte att det här är nog bara tillfälligt men Ära vara Gud i höjden vad ont det gjorde.
Väckte Pavarotti och förklarade att jag hade värkar som inte gick över och fick till svar "men är du verkligen helt säker på detta? hm..".
-Jo jag är helt jävla säker på detta för om det inte är värkar så har jag svalt en stor elvisp som vispar mina jävla inälvor!
-Ok ok jag ska bara ladda hem en värk app så ska jag ta tid på dem. Hur klarar de sig i Afrika utan appar som mäter värkar?;)

Med 3-5 min mellan värkarna som gjorde galet ont förvandlades jag till ett litet barn och fick ett stort behov att ringa min kära mor trots att kl nu var 02 på natten.
Hon övertygade mig att ringa in till förlossningen men svennebananen i mig som inte vill störa någon tvekade.
Ringde dock in efter en stund och de sa att jag fick komma in när jag ville. Samtidigt som jag manövrerade de underbara värkarna så försökte jag få herrn i huset att packa i det som behövdes i väskan. Bad om lite tights och stora tunikor men väl på BB hade jag visst enbart fått hans svarta, håliga pyjamasbyxor i strl XL. De hängdei grenen i äkta Ronny och Ragge style men det passade iof den gigantiska blöjan med tillhörande nättrosor ganska bra.
Han hann dock med att bre sig lite matsäck ifall han skulle bli hungrig men det enda jag ansåg vara viktigt i väskan var de 5 kexchokladen som fanns i skafferiet. IMPORTANTE!
Självklart glömde vi mappen med förlossningsbrev och blodgrupp mm hemma.
-Tog inte du den gumman?
-Nej du förlåt jag hade visst fullt upp med något som kallas värkar.. Någon aning vad det är för något?

Vi skrattade mest hela tiden åt våra klantigheter.

Självklart skulle ju vår lilla illbatting bestämma sig för att komma ut på natten när det var som värst snökaos ute. Bilresan till förlossningen som annars tar max 15 minuter tog nu 45 minuter och där ville jag gärna tacka för mig. Att sätta in en dräktig stor kossa med värkar from hell på denna lilla yta och med ett tight bilbälte kring halsen är kanske inte det ultimata för kossan. Kossor i denna position kan lätt bli stingsliga.
Min rädsla när vi väl var framme vid förlossningen var att bli hemskickad. Jag stod inte ut med smärtan och tänkte att om det här vara bara början hur i hela jävla helvete skulle jag klara resten? Hade förväntat mig att gå hemma läääänge med lite molande mensvärk och självklart hade jag förväntat mig det där badet och glassdrinken inne på förlossningen som alla pratar om. Yea right.

Väl inne vid 04.30 så blev jag direkt undersökt och var då öppen 5 cm. Halleluja jag hade rätt om hur intensivt det var och ingen hemskickning här inte.
Min första barnmorska ville jag slänga genom fönstret på 4 våningen och det kände jag bara hon gjorde entré i rummet med sin energi. Hon klev in mitt i en värk och jag kanske uttryckte mig lite okyrkligt när jag sa "fan i helvetes jävla skit vad ont det gör". Hon svarade på superbred skånska och med släpande röst "meeen snääällla Jeeeesssicaaa.. Herregud du måste ju va positiv till smärtan! se den som nåt POOOSSSITIIIVT!"
Jaaaa det är ju så jävla lätt när jag känner för att kapa av mig benet för att känna något annat än smärtan i magen! Men visst! Positiv ska jag nu va! Ge mig en epidural så kanske jag kan bli POOOSSSSITIV!
Skiftbytet 30 min senare kunde inte komma lägligare för in kommer den fantastiska barnmorskan Angelica! Henne skulle jag gifta mig med om jag gjorde ett lagbyte.
Blev presenterad för min nya bästis lustgasen och vi blev genast väldigt tighta BFFs.

Jag hade verkligen ingen tidsuppfattning där och då. Hade någon sagt att det gått 24 timmar hade jag inte blivit förvånad för tid och rum är liksom borta i smärtdimmorna. Jag minns att jag helt plötsligt började spy som en räv rakt i spypåsen som Mange hann få upp i sista sekunden. Min kropp valde att ta den den vägen för jag slapp det där med att brunfärga sängen som jag var riktigt nervös för innan. Dock så hade jag rent ut sagt skitit i det för jag hade nog inte ens märkt det.

Vid 07 kom den stressade narkosläkaren som beordrade mig att skjuta rygg som en katt. Stelopererad som jag är och med en look som kan misstas för en elefant som svalt en medicinboll så är man inte lika smidig som en katt. Där låg jag med täta värkar och kved medan hon med barsk ton sa
-Men kuta ut med ryggen! Ligg still! Kuta med ryggen inte svanka! Skjut rygg som en katt! Men hallåååå lyssna på mig!
Efter tredje försöket gav hon upp och sa att det fick duga så där och stressa sedan iväg.
Jag hade förväntat mig den varma härliga känslan i hela kroppen och hur jag skulle kunna dansa på sängen som alla förklarat men tji fick jag och käftsmäll nr två i magen kom. Dock hade hon bedövat högerbenet helt prefekt så det tackar jag ödmjukast för. Tack gode gud för min bästis Lustis som inte svek mig när det krisade.

Eftersom min ischiasnerv ligger lite i kläm vanligtvis så var det väl skapligt påpucklad sista tiden i graviditeten vilket gjorde att det värkte något förbaskad bak i ryggen. Mellan de täta värkarna fick jag liksom ingen vila för smärtan där bak gjorde sig väldigt påmind.
Vid 08.00 blev jag undersökt igen och var då öppen 9 cm. Senaste timmen hade jag börjat känna ett tryck neråt och efter undersökningen förvandlades jag till flickan i Exorcisten med tanke på mina avgrundsvrål.

(Mange säger dock att jag inte alls skrek eller lät mycket men jag upplevde det som att jag ormade mest hela tiden. Kanske ens inre som skriker vem vet)
-Oj oj nu har krystvärkarna börjat men du får inte trycka på än för du är inte helt öppen än sa Barnmorskan lugnt och sansat.
Nej nej JAG trycker inte på men den här Djävulen som som har tagit över min kropp trycker på utav bara helvete! Det var ju min kära fyllda vattenblåsa som spelade kroppen ett spratt och framkallade krystvärkarna. Barnmorskan ville inte ta hål på den med risk för att det skulle gå för fort och jag skulle spricka. Just där och då hade jag kunna spricka från anus upp till nacken och jag hade inte brytt mig så länge eländet tog slut. Efter en liten stund tog den där hinnblåsan hål på sig själv och ett varmt Niagarafall forsade ut mellan benen.

Nu satt krystvärkarna igång på riktigt och efter att ha spenderat 1 timme redan i gynställning med krystvärkar som jag inte fick följa med och krysta till så kändes det skönt att äntligen få börja krysta på riktigt. Släppa fram den där urkvinnan inom mig! Dock hade jag inte förväntat mig ännu 1 timme med benen spretande i stålställningen innan touch down.
Jag krystade, skrek, svettades, svor och grät om vartannat. Det enda jag hörde var "lite till lite till lite till lite till lite till"- Det fanns liksom inget lite till kvar i mig kändes det som. Efter lite till började de lägga på Nu är det nära, nu är det nära nu är det nära men inte fan var det nära. De sa nära bra länge. 1 år kändes det som.
Tillslut sa barnmorskan att de såg mörkt hår och då jag känt att jag ville tacka för kaffet och gå hem sedan en stund tillbaka bad henne vänligt med bestämt att dra ut den den i håret. Jag vädjade tillslut att de snälla kunde väl dra den i håret så jag slapp detta.
Givetvis drar ingen barnmorska ut någon bebbe i håret utan det vara bara att kämpa på. Jag tyckte dock att alla i rummet var lögnare för nu stod tom Mange och sa att det var nära men inte sjutton kom det där huvudet ut. Det kändes som att jag hade en ständig eldsvåda i skrevet och att jag bokstavligen försökte få igenom en citron genom ett knapphål. Totalt omöjligt.
-Titta jessica här ser du toppen på huvudet, säger BM med vänlig röst i hopp om att jag ska bli peppad.

Fick samtidigt se en liten skymt av min kärestas intimrakning på mig, (då jag haft svårt att se hela härligheten på ett tag så skötte Mange the shaving), och fick en smärre chock. Vad i hela helvete är jag tillsammans med en synskadad?

Efter ännu en timmes krystningar så kom han sedan i ett svep. Den vackraste varelse jag någonsin skådat kom då ut i dagsljus med ett illvrål och en söt liten grisnäsa efter mor sin. Smärtan, trycket och eldsvådan i skrevet försvann i samma sekund och det är absolut inte enbart psykiskt för att man fått sitt barn utan det är verkligen kroppsligt. Allt bara försvinner.

Vi som redan bestämt Sixten om det skulle bli en pojke fick vår förstfödde son kl 9.54 den 4 januari 2012. SixTen föddes 6 min i 10. Såklart. 3320 gram och 49 cm lång.
Att höra Magnus exalterat skrika att den blev en pojke var helt magiskt. Hade känt samma sak om det var en flicka men just där och då kändes allt vackert och speciellt. Hade han skrikit att det kom en mupp så hade jag tyckt att var fantastiskt med en mupp! Där och då fick vi uppleva en helt annan kärlek. Otvivelaktig äkta kärlek som aldrig kan raseras eller försvinna och vi tre kommer förevigt att ha ett band mellan oss. Nu när nästan 10 månader gått längtar till att uppleva detta häftiga igen! Inte smärtan men den där magiska lilla bubblan man kliver in i som gör att hela tiden stannar upp och vi är de enda existerande. Just det tror jag inte man kan uppleva någon annanstans än i ett förlossningsrum. Du och jag mot världen Mange! Hade aldrig klarat det utan dig!

 

I.5 år sedan jag gjorde mitt senaste blogginlägg och jag känner mig riktigt nostalgisk när jag sitter här med datorn i knä och ser min gamla bloggsida. Det fanns ingen anleding till att jag plötsligt slutade blogga utan det var nog arbetet med P&L som tog upp varenda minut av den lediga tiden och bloggen lades på is.
Sen gick visst tiden..  1.5 år. Hej och hå.

Nu vet vi dock inte hur ihärdig bloggare jag kommer att vara men jag tycker det är ganska skönt att få ur mig lite ord med jämna mellanrum.

Egentligen känns ju bloggen som forum lite gammalt då alla Twittrar, Fittrar och Knipprar och allt vad det heter now days.. Men jag är ju lite gammalmodig ibland så kalla mig gärna omodern.

Men nu kör vi..

 

Här kommer en snabbrepris på de senaste 1.5 årens stora händelser:

Blev en tjockis med godisskålen på hyllan

 

 

Flyttlasset gick till vår nya lägenhet på markplan. Dock håller sig stadsråttorna kvar i stan.

 

 4 januari, sex minuter i tio kom vår efterlängtade och sjukt älskade son Sixten. Passande klockslag tyckte vi när vår 10-poängare kom.

 

 

 

3 bästa vänner fick han strax därefter också. The brother from another mother- Harry! Även min gudson vilket jag är sjukt stolt över.

Sina två flickvänner Ellie och Märta kom inte långt efter heller så de hänger vi med så ofta vi bara kan.

På bilden är Harry, Ellie och Sixten och bilden ovanför visar deras eminenta mammor to be.

 

Pussa på Ellie är något av en favoritsyssla.

 

.

Få förunnat att få barn samtidigt som sina bästa vänner och jag är väldens lyckligaste som får chansen att följa barnen på så när håll och jag älskar dem alla tre på ett speciellt sätt.

 

 

Dop för Carl Sixten Pär. Hans morsa måste ju ha hamnat i någon tillfälle amningsförvirring och vägrat lämna den mest hängiga amningsbhn utan ens byglar hemma. Eller i soporna där den hör hemma för de där hängpukarna jag såg ut att ha där är inte ok någonstans. Så om någon undrar varför inga tackkort skickats har ni nu anledningen!

 

The Godmother!

 

 

Här har ni kingen idag! Den gladaste, mysigaste lilla herre som skådats. Ja såklart är vi partiska men det är alla pärons rätt att vara det.

 

Bloggen är min lilla notariebok och speglar mitt liv. Min själ och hela mitt väsen är uppslukad av den här söta, busiga, bestämda glädjespridaren. Han gör vårt liv komplett.