Har funderat mycket senaste veckan på detta hund/barn fenomen som existerar.
Har ni sett hundtricket så fattar ni vad jag menar.


Har ju som sagt haft Putte i en vecka och det är ganska fantasiskt vilken kontakt man får med människor när man går med en hund. Granntanten som aldrig hejat kommer fram och är supertjenis, Gubben med stavarna och aldrig ens tittat på mig när jag möter honom vara och varannan dag blir helt plötsligt till sig och stannar och pratar samtidigt som han klappar Putte.
I förrgår vevade tom en ambulansförare i ambulans ner rutan och började fråga hur gammal han är, var han kommer ifrån osv.
Skulle gå hem från Fia i lördags kväll när ett stort gäng tjejer (aom aldrig skulle ha tittat åt mig) , som står ute och röker helt plötsligt börjar åma sig totalt när de ser Putte
-Mennn ååå vilken skrutt.. åååå ooooo får vi klappa? Men guuuuuud va söt..

Samma sak sker när man är ute med barn.
Jag fick nöjet att ha Aprilia en sväng på stan häromdagen när Sara hade synundersökning.
(Ja sara jag vet att du var tacksam att jag kunde ha henne men du ska veta att jag var överlycklig för våra 45 minuter av underbart gos, pussar och bus! Hon ger en sån energi och jag älskar henne helt vansinnigt mycket!)


Prilian i son I LOVE MUMMY tröjan hon fick av mig i julklapp.

Till sak.. När jag går med enbart min handväska på stan är jag fullkomligt osynlig. Ingen okänd hejar eller ser mig överhuvudtaget, ingen håller upp dörrar, ingen ger en ett leende utan anledningen.
Men sen går man med den där monstersöta ungen och folks hängande mungipor flyttas helt plötsligt upp flera decimeter.
Arga bittra pensionärer blir fullkomligt till sig och stannar en för att disskutera och jämnföra med deras barnbarn.
Andra mammor med barn hälsar och nickar samhörande mot vagnen.
Folk kan komma springandes från alla håll och kanter för att hålla upp dörrar och hjälpa en lyfta vagnen.
Helt plötsligt är man någon.

Självklart är ju detta helt underbart men borde inte vi alla hjälpas åt att vara lite vänligare i vardagen mot varann med eller utan vovve eller barn?
Såg för en tid sen när en dam av äldre sort halkade omkull på stan en tidig morgon. Det var fullt i folk över hela stationsgatan som väntade på bussar men INGEN gick fram och hjälpte henne.
Jag som kom gående 30 meter ifrån fick skynda mig fram när jag ser att alla bara står runt om och glor på damen som en apa i bur.
Fick ett rejält tack av snyftandes damen när jag drog upp henne från den isiga gatan.  Hon lovade att hon inte gjort illa sig och hennes buss kom minuten efter. Självklart missade jag min buss och kom 5 min sent till jobbet men vad gör det i det långa loppet?
Kände bara att jag blev så arg på hela åskådarskaran som stod och bara glodde men tanken "någon annan får hjälpa jag låtsas inte se"