Läste för några veckor sedan om lille Viktor 1.5 år som led av en dödlig form av cancer och hade enbart dagar kvar att leva. Han föräldrar kämpade om rätten att få vårda honom hemma hans sista tid i livet.
Förra veckan fick man även följa Viktors kamp i Sjukhuset som går varje kväll på Tv3.

Läste sedan även i Aftonbladet några dagar efter att Viktor hade tagit sina sista andetag och somnat in.
Blev så fruktansvärt berörd av denna vackra lilla pojk. Tårarna gick inte att stoppa.



Av en slump hamnade jag på Viktors mamms blogg där man får följa familjens kamp att överleva något som är det absolut värsta en familj kan drabbas av.
Det är inte meningen att man ska behöva uppleva sitt lilla barns död som förälder. Det finns inget naturligt i det. Livets gång ja visst, men jag kan inte hitta en ynka rättvisa i detta.
Vad är det som gör att denna familj drabbas och inte grannens?
Kommer aldrig någonsin kunna förstå logiken bakom livets manus. Finns det en allsmäktig Gud? Existerar Ödet?
Bestämmer någon/något över mitt liv? Kan jag påverka?

Spelar det ngon roll om jag inte röker, inte dricker, tränar och äter nyttigt om "något" ändå bestämmer sig för att ge mig en stroke om två år?
Spelar vårt leverne roll? 

Jag kan bara inte föreställa mig hur man kan överleva sitt barns begravning. Människan är starkare än man tro jag vet men jag kan inte tänka mig att min kropp ens skulle klara av det fysiskt. Skulle mina ben klara av att hålla upp min kropp? Skulle mina ögon ens klara av att se? Skulle mina armar klara av att lyfta psamboken? Nej tror inte det..

Spånar iväg på existentiella frågor jag vet.. Ni behöver inte läsa mina luddiga tankar.
Mitt största problem är att jag blir så otroligt berörd av människors historia och det kan få mig att må dåligt riktigt länge.. Som denna fina, vacka, oskuldsfulla lilla pojke Viktor, hans historia har fått mina tårar att strömma så många gånger nu att jag knappt kan räkna.
Men vad har jag för rätt att gråta? Vad gör jag för skillnad? Det är ju hans familj som går och lägger sig utan denna fina pojke varje kväll.
 Det är dom som aldrig får uppleva hans andra födelsedag eller första dagen på lekis. Leva med vetskapen att aldrig mer få krama sin son, aldrig mer känna den lilla varma handen i sin egen.
Vem ger mig rätten att gråta? Jag ska bara vara glad över allt jag har men ändå bränner tårarana fram.