Känner ett sådanst sjukt stort tomrum just nu.
Vår älskade hund Putte gick bort i helgen. Han var 13 år och han var själv redo, det är jag övertygad om, men jag var definitivt inte redo.
Egoistisk som jag är har jag vägrat lyssna när Johan har sagt att han börjat bli sagare och svagare.
Jag har kastat bort de där tankarna direkt för Putte kommer leva, Putte SKA leva och inget annat finns inte.
Men ändå på något vis har jag längst inne vetat för det var inte så länge sen jag låg hemma och grinade och kramade honom och förklarade att han inte fick dö. Han fick bara inte dö. Han var en del av mig och mitt liv som inte fick försvinna.



När Johan kom hem så kunde han inte resa sig, han ville men han kunde inte. Det blev raka vägen in till vetrinären för att göra slut på hans lidande.
Känns bara så sjukt att man har möjlighet och rätt att bestämma över ett annat liv. Att man kan leka Gud och säga att nu är det slut för dig. Jag vet att det är det enda rätta men jag har så mycket konstiga tankar. Jag vill rikta min sog och ilska mot något men det finns ingen för det var det enda rätta. Han var redo.



Jag kan inte förstå hur mycket tårar det kan komma ur ens ögon.
JAG KAN INTE SLUTA GRÅTA. När jag börjar så slutar jag inte.
Stackars Mange som får ta hand om sin labila sambo.  Men bättre stöd finns inte.
Vi har gråtit tillsammans under denna helg, han har kramat mig och stöttat mig på det finaste sätt.

Jag kan bara inte förstå att han är borta. Han har varit i vår familj sedan jag var 10 och ända från första stund när han liten och nätt klev in under min tröja och somnade så har det varit vi två. Vi har haft ett band mellan oss som varit speciellt.
Så många nätter som han legat längs min kropp under täcket , så många stunder vi legat och kramats i soffan, så många promenader, så många ledsna stunder där han har piggat upp en med sin kärlek.

Både Sara och Maria sa det när jag berättade "Han var så speciell, det var något speciellt med den där vovven"
och det var det verkligen! Han hade något speciellt som inte går att beskriva.
Vid första anblicken var han för många en "fulsöt tjock liten tax" men efter en halvtimme med honom så var man kär.
Barn  har rivit och slitit i honom och han har aldrig ens gjort en ljud i från sig i rädsla för att skrämma någon. Han delade istället ut pussar till höger och vänster och var alltid med i barnens lekar.
Sedan Elin och Alva kom till världen har han skyddat dem med sitt liv. Fast han blev åsidosatt när barnen kom så har han aldrig visat tendens till avundsjuka utan bara gett dem ovillkorlig kärlek.



Jag sitter och memorerar varenda liten punkt på hans håriga kropp. Det knöliga örat han haft sedan han var liten, den lilla utbuknaden på hans revben, hans blöta nos, jag saknar tom hans lukt! Lukten av hans huvud när vi ligger i sängen och sover.. När jag vaknar flera gånger av hans snarkningar när han ligger där med huvudet på min arm och jag drar
honom nära och pussar honom på huvudet.
Ingen kan förstå hur mycket han betydde för mig. Han var den finaste, varmaste varelse som jag någonsin träffat och hur klarar man sig utan en sådan? Han gav så mycket kärlek.

Hur ska livet kunna bli detsamma utan Putte?