Med små lätta andetag flög Farmor likt en vacker fjäril upp till himlen idag på eftermiddagen. En fjäril som legat instängd i en puppa de senaste dagar och som äntligen kunde ta sig ur den och med lätta vingslag flyga iväg.

Farmor fick en stroke i onsdags och vi har vakat, pratat, lugnat, och hållt hennes hand under hennes tuffa kamp hon utkämpat dessa dagar. Varje andetag var som en dragkamp med livet på ena sidan och döden på den andra.
TUNGA. SVÅRA. KRAMPANDE. ANDETAG. Livet vann duellerna i 4 dygn men kapitullerade sedan mot den övermäktiga fienden som istället visade sig vara den finaste vännen. Den erbjöd ljus och smärlindring.


Envisheten och kämparglöden har varit en röd tråd genom hela hennes liv och så även i hennes sista tid i jordelivet. Så tapper och modig gick hon upp till kamp för det liv hon älskade att leva. Hon förstod nog inte att livet som väntade med bland annat Farfar och syster Märta skulle ge så mycket kärlek, lugn och glädje.



Farmor är, eller har varit som det nu heter, en självklar del i mitt liv. Hon har funnits varje dag, minut och sekund av mitt tjugofyra åriga liv. En pusselbit i Thurins pusslet fattas nu. En liten del av mitt kött och blod ska nu läggas under jord och jag inser precis att jag kramat hennes magra lilla kropp för allra sista gången. Den insikten är för mycket att ta in utan att ögonen väller över.


Att se någon ta sitt allra sista andetag är blandade känslor. Samtidigt som sorgen sköljer över en likt ett gigantiskt vattenfall så är det ändå så vackert och fridfullt. Just i det där lilla lilla ögonblicket som själen lämnar kroppen försvinner all skräck som man känner inför dödens närvaro och det lägger sig ett lugn i luften. Hon var så vacker. Vacker likt en vissnad blomma under vintertid som sedan får nya krafter till våren och blommar ut igen.


Hela personalen på sjukhuset insåg snabbt vilket guldkorn hon var och gav dem många skratt.
Hon var som sagt en envis och bestämd kvinna Anna-Kristina Thurin. Det första hon sa till personalen på sjukhuset när hon kom in för sin onda rygg var:
-Jag är väldigt bitsk så det är bara att vänja sig och sen är jag väldigt hungrig också, detta trots hennes 47 kilos vikt. 
Det var så hon var, rak och ärlig men med ett stort hjärta av renaste guld. Innan stroken så var hennes största oro under sjukhustiden hur hennes grannar skulle få in tidningen varje morgon då hon agerade tidningsbud i huset varje dag.
Hemmet för psykiskt sjuka och hemlösa som låg brevid hennes hem besökte hon varje dag och pratade med de boende och hjälpte dem till en roligare vardag. Omtanke och omvårdnad är något som hon förknippas med. Oavsett bakgrund, missbruk och sjukdomar så tog hon sig tid för alla. Alla var lika värdefulla.

Jag är ändå så otroligt tacksam att jag fått så många år med henne. Han gav en visdom och så ofantliga många skratt. Hon gjorde mig arg många gånger men hon gav mig total gläjde desto fler. Hon gav av hela sig.
Livet tog helt plötsligt en helt annan väg än den väg man känt igen de flesta kurvor och gropar på. Nu styr vi istället in på en lite ensligare sådan som vi inte rikigt känner igen. Livet är helt enkelt inte destamma som för några dagar sedan.

Farmor.. Tack för allt du gav oss. Du har gjort oss alla till bättre människor. Jag saknar dig redan obeskrivligt mycket och jag vet att det bara kommer bli värre för var dag som går.
TACK för att just DU är min Farmor.